Vea- life ain't easy!

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga...
Min chef har gett mig ledigt för att jag har jobbat 10-12 h i flera dagar i sträck nu och idag sa det stop.
Så i morrn är jag ledig.. och då ska jag nästan vara ledig från allt annat också ska bara fixa med flytten och thats it.

Jag har nu färgat tillbaka mitt hår från rött till chokladbrunt. Jag känner mig super nöjd ! :)

Jag ska jobba senare runt 16 men fram tills dess funderar jag på vad jag ska göra, nu har jag ju tvättat och storstädat det gjorde jag i sön sen körde jag även iväg ett lass till nya lägenheten. Så jag skulle kunna packa men de blir inte så skönt om hela lägenheten är i kartonger på utflyttningsfesten :p Så de får vänta till dan innan eller nått haha ;) måste ju ha glas då, if you know what i mean ;)

Jag fick lön i dag så borde hålla mig ifrån the Big City också...
men man kanske ska ut och promenera eller så, de vore skönt.. hm orkar jag det...?
oki men först smootie på soja yoghurt banan och jordgubb. Riktigt gott!

Puss och Kram !

Jag vill inte att det ska vara så. Men jag märker att mitt universum har krymt. Att jag inte engagerar mig i andra lika mycket längre. Att de mesta kretsar kring mig. Mina jobb. Mitt liv. Mina rörelser. Det är lite kväljande. Jag märker också att samtalen mellan mig och någon jag inte träffat på länge oftast kommer att handla om mig. Vad jag gjort och vilka utmärkelser jag fått. Vad jag ska göra härnäst. Jag känner mig obekväm men svarar snällt. Efteråt har jag dåligt samvete för att jag tog så mycket plats. Det var inte menat så och de va oftast inte ja som valde blev bara det ena svaret efter de andra. Det märks mellan mig och en partner också. Jag har glömt lite hur det är att ge medvetet. För jag ger allt i jobbet och har därför ingenting över när jag stämplat ut. Jag är den gammeldagsa pappan som slänger sig på soffan och läser tidningen och fiser när ja kommit hem. Det är den där längtan efter att få vara ifred med sig själv. Sin kropp. Jag är liksom verktyget om ni förstår, ja behöver svisha om och bara bli mig när jag kommer hem men de är svårt och tänka bort och slappna av. I-landsprobelm men endå lyxproblem som skulle kunna leda till att jag blir den där egoistiska röven som kommer att leva ensam. Det där som kommer svara, äh det finns ingen som orkar leva med mig. Lite som en uppblåst gammal dramatenskådis i vinröd morgonrock, vitsminkad i ansiktet och med grått hår på bröstet: så, nu är jag här i detta rum. Får jag be alla sluta andas så att luften räcker till mig. Jag har så förbannat stora lungor, förstår ni?


SÅ kommer ja aldrig bli, men någonting spännande händer. Man slutar ställa vanliga krav på stora egon. På människor som lyckats i sitt jobb. De kan komma lite halvfulla till jobbet, slänga ur sig elakheter, prata i timmar om bara sig själva.
Still we love them, för vi kräver inge mer än att de lyckas på jobbet.
Därför får de heller aldrig chansen att krypa ur sina arslen och kolla hur alla andra uppfattar verkligheten.

Det är osmakligt och vara egoist den gör en svullen och ful.

Detta är min nya favvo choklad :D

Igår firade vi Min bästa väns födelsedag på Göta källare, vi hyrde ett vipbås och beställde in massa dricka. Det blev en jätte jätte jätte skojig kväll!!! :D

En läsare frågade mig detta:
Kan du inte skriva lite om när du var yngre? Vad du gjorde på fritiden, var du bodde, dina gamla vänner osv? när du var kanske 14, 15 där någonstans :) / Elin

Hej Elin, roligt att du är intresserad av hur mitt liv var då, men jag är inte så intresserad av att berätta det. För de var en väldigt bökig del i mitt liv då jag sprang runt och försökte fånga min egna svans samtidigt som jag viste att den var avkapad. Men jag kan berätta att jag sysslade med boxning då och tror jag precis slutat på min jujutzy. Jag bodde i Bålsta när jag var liten skitunge och idag bor jag på Östermalm. Mina gamla vänner..hm.. ja.. jag hade en riktigt nära vän då, som var mitt allt och betydde mer än livet och hennes namn är therese, tyvärr så förstörde jag hela våran relation när min livssituation blev annorlunda. Och det ångrar jag mer än något annat. Sen hade jag massa ytliga vänner och hängde med äldre osv. Jag var väl en rätt kaxig och samtidigt söt filur när jag var i trotsålderns fjortistid! Kan återkomma om den tiden en annan gång.

Men nu, GodNatt !

Att vara någons förebild. Att sättas på en piedestal. Att föregå med gott exempel. Att vara modig. Bära flaggan. Korset. Kunna ta emot andras kärlek. Ta hand om dom man väcker upp. Ryggen kan börja väja och du kan lätt bli förstelnad, och man kan lätt förlora sin kraft i rädslan av att röra sig åt fel håll.

Jag känner mig rätt oense med förebildskostymen. Tittar mig om ifall någon hörde när jag skrek -horjävel, efter min hund en dag då jag svalt för mycket dynga och inte vågat säga ifrån.- men dra inte så mycket då, din jävla hora! hA ha ha. Jag har skrattat så mycket åt den bilden av mig själv. Hur kan man säga så till en hund. Jo, för man är en vanlig ranglig människa. En lutande lada i skogen. Och ibland lyser solen mellan brädorna. Det är då ni ser mig. Då skapar ni er bild. Bilden som jag sedan försöker leva upp till´. Det handlar om att vara i sin kraft, inte be om ursäkt. Det var så hon sa och de var då jag började gråta.

Jag tänker att jag måste sy min egna kostym, inte låta andras uppfattning rita modellen. Annars kan jag inte vara någons förebild för då är jag bara som alla andra och inte veronica.

..jag älskar ordet, jag räcker, för det är inte meningen att jag ska räcka till allt och alla. Och jag ska krama om de fula, arga barnet i mig när hon visar sig. Krama henne tills hon lugnar sig. Säga- det är okej. Nu orkar du inte mer. Det är som det ska. Du är en människa, levande och dödlig. jag ska förlåta henne och acceptera otillräckligheten som en del av tillräckligheten, jag räcker, du räcker, vi räcker. Men speciellt jag ;)

Jag skulle kunna uppfinna en ny kvinnosjukdom, eller ett nytt missbruk, eller om du vill en ny bokstavskombination- det är ju så populärt nu för tiden . Den skulle kunna heta samvetsbulimi. Och då finns en manlig motsvarighet som kallas samvetsanorexi, det vill säga när man skakar av sig saker alldeles för lätt och aldrig rannsakar sig själv. samvetsmissbruk, drabbar mestadels kvinnor runt trettio. Med karriär, småbarn och familj. Det är då den på allvar bryter ut. Som en sjukdom där kroppens försvarssystem angriper sin egna kropp. Ett land som krigar mot sig själv. Jag märker inte att jag är drabbad, men jag har börjat utnyttja mitt eget samvete för hårt. I onödan. För ofta. Hela tiden. Begär för mycket av mig själv. Låter andra äta upp mig. Sitter sedan uppäten och anklagar mig själv för hur jag kunde ha mage att ta slut.

Alltid är det de sämsta och svagaste stunderna man minns innan man somnar. det verkar vara en kvinlig företeelse något som hänger i hop med simultanförmågan. Tänka på allt och alla samtidigt. Och straffet när det inte funkar. Känslan av otillräcklighet.
Jag ska skapa ett eget tolvstegsprogram. För jag ORKAR inte med den här skiten längre de är ett jävla kukenåfittanproblem. Jag ska plöja upp en ny väg i huvudet och låta den andra växa igen. För de är en ren vanesak, hur jag tänker, vilken väg jag väljer det finns andra stiger som inte bränner mina fötter. Jag ska vända på allt så när de svarta tankarna kommer och försöker tränga sig in i mina ådror, så ska jag gå rakt in i skogen och hitta min vita fina lena stig, den nya vägen som inte är så nertrampad. Andas, in och ut skaka av. och mannen i mig ska ta min hand och säga så de som bara män säger - äh vafan, ryck upp dig! det var ju inte som att du dog, du löser det här!.. samtidigt som jag ska gå på min nya, vita lena otrampade stig.

Jag är på något sätt inte klar med mig själv, och vill inte vara det heller. Jag är mitt i. På ett blåsigt högt tak. Tittar ut över allt och vet att om två minuter är det paus och då ska jag ner i verkligheten igen. Jag tar ett djupt andetag och hoppas att jag vågar vara jag idag också. Inte säkert. Jag  kan falla offer för någons blick. Någons ton. Ett sätt att säga en sak på. Ibland bränner det till. Längre in än vad man först märkte. Och självföraktet som äntligen är dödat blir spöket som går igen.

- kan du stå lite mer sådär
- dra in magen
- slappna av
- nu står du lite stelt
- gör lite mer som du vill..
- om du sträcker på dig lite, skjuter fram bröstet och öppnar munnen en aning, där, såja, precis!
Säger rösten i mitt huvud utifrån hur jag tror alla som tittar på mig vill jag ska stå.

Skitbra! och jag har ingen jävla aning om vad jag precis gjorde. Och jag har ingen jävla aning om vem jag är mitt i smeten bland alla blickar och skämtet framför mig. Jag rabblar mitt personnummer tyst i huvudet- 910710....

Jag är så jävla glad och tacksam för en sak : Jag börjar äntligen förstå att hela livet är ett andetag. Att det är en rörelse. Tungt och lätt. Att det svåra ingår. Att det inte är något separat som bara händer. Livet ska vara så. Tungt och lätt. Uppför och nerför. Om man tror att de svåra är något avskilt tänker man ju- varför händer det alltid mig, varför får jag aldrig vara glad osv. Och svansen på insiktskometen: man börjar ta hand om sig själv extra mycket under svåra tider. Jag tänker - usch nu är det tungt, bäst att vara god mot sig själv, göra vad jag kan för att underlätta den här lilla känslokampen. Trösta- Lugna. Andas äta bra, röra mig. inte dricka alkohol när jag är ledsen. såja veronica det här ingår i livet och snart släpper krampen. Det är en passage, och du kommer snart ikapp igen. För länge sedan kunde det destruktiva ta över fullständigt. Lixom- oj vad svårt du har det nu då. Dra i dig en vinare, vetja, rök ett par cigarettpaket, knulla med en elak man och ät ingen mat.

Vem är jag, var har jag varit  och gjort dom senaste 20 åren i mitt liv ? och where the fuck am i going?

Poängen är att karma och ödet eller vad man nu tror på har sin lilla egna poäng och du kommer lära dig poängen med allt du tvingas göra, gör och inte gör. Så fort du inser att det är ditt egna liv du är här för att leva.