Normalt?
Jag är på något sätt inte klar med mig själv, och vill inte vara det heller. Jag är mitt i. På ett blåsigt högt tak. Tittar ut över allt och vet att om två minuter är det paus och då ska jag ner i verkligheten igen. Jag tar ett djupt andetag och hoppas att jag vågar vara jag idag också. Inte säkert. Jag kan falla offer för någons blick. Någons ton. Ett sätt att säga en sak på. Ibland bränner det till. Längre in än vad man först märkte. Och självföraktet som äntligen är dödat blir spöket som går igen.
- kan du stå lite mer sådär
- dra in magen
- slappna av
- nu står du lite stelt
- gör lite mer som du vill..
- om du sträcker på dig lite, skjuter fram bröstet och öppnar munnen en aning, där, såja, precis!
Säger rösten i mitt huvud utifrån hur jag tror alla som tittar på mig vill jag ska stå.
Skitbra! och jag har ingen jävla aning om vad jag precis gjorde. Och jag har ingen jävla aning om vem jag är mitt i smeten bland alla blickar och skämtet framför mig. Jag rabblar mitt personnummer tyst i huvudet- 910710....
- kan du stå lite mer sådär
- dra in magen
- slappna av
- nu står du lite stelt
- gör lite mer som du vill..
- om du sträcker på dig lite, skjuter fram bröstet och öppnar munnen en aning, där, såja, precis!
Säger rösten i mitt huvud utifrån hur jag tror alla som tittar på mig vill jag ska stå.
Skitbra! och jag har ingen jävla aning om vad jag precis gjorde. Och jag har ingen jävla aning om vem jag är mitt i smeten bland alla blickar och skämtet framför mig. Jag rabblar mitt personnummer tyst i huvudet- 910710....
Kommentarer
Trackback
