Vea- life ain't easy!

Jag är så jävla glad och tacksam för en sak : Jag börjar äntligen förstå att hela livet är ett andetag. Att det är en rörelse. Tungt och lätt. Att det svåra ingår. Att det inte är något separat som bara händer. Livet ska vara så. Tungt och lätt. Uppför och nerför. Om man tror att de svåra är något avskilt tänker man ju- varför händer det alltid mig, varför får jag aldrig vara glad osv. Och svansen på insiktskometen: man börjar ta hand om sig själv extra mycket under svåra tider. Jag tänker - usch nu är det tungt, bäst att vara god mot sig själv, göra vad jag kan för att underlätta den här lilla känslokampen. Trösta- Lugna. Andas äta bra, röra mig. inte dricka alkohol när jag är ledsen. såja veronica det här ingår i livet och snart släpper krampen. Det är en passage, och du kommer snart ikapp igen. För länge sedan kunde det destruktiva ta över fullständigt. Lixom- oj vad svårt du har det nu då. Dra i dig en vinare, vetja, rök ett par cigarettpaket, knulla med en elak man och ät ingen mat.

Vem är jag, var har jag varit  och gjort dom senaste 20 åren i mitt liv ? och where the fuck am i going?

Poängen är att karma och ödet eller vad man nu tror på har sin lilla egna poäng och du kommer lära dig poängen med allt du tvingas göra, gör och inte gör. Så fort du inser att det är ditt egna liv du är här för att leva.