Vea- life ain't easy!

Jag skulle kunna uppfinna en ny kvinnosjukdom, eller ett nytt missbruk, eller om du vill en ny bokstavskombination- det är ju så populärt nu för tiden . Den skulle kunna heta samvetsbulimi. Och då finns en manlig motsvarighet som kallas samvetsanorexi, det vill säga när man skakar av sig saker alldeles för lätt och aldrig rannsakar sig själv. samvetsmissbruk, drabbar mestadels kvinnor runt trettio. Med karriär, småbarn och familj. Det är då den på allvar bryter ut. Som en sjukdom där kroppens försvarssystem angriper sin egna kropp. Ett land som krigar mot sig själv. Jag märker inte att jag är drabbad, men jag har börjat utnyttja mitt eget samvete för hårt. I onödan. För ofta. Hela tiden. Begär för mycket av mig själv. Låter andra äta upp mig. Sitter sedan uppäten och anklagar mig själv för hur jag kunde ha mage att ta slut.

Alltid är det de sämsta och svagaste stunderna man minns innan man somnar. det verkar vara en kvinlig företeelse något som hänger i hop med simultanförmågan. Tänka på allt och alla samtidigt. Och straffet när det inte funkar. Känslan av otillräcklighet.
Jag ska skapa ett eget tolvstegsprogram. För jag ORKAR inte med den här skiten längre de är ett jävla kukenåfittanproblem. Jag ska plöja upp en ny väg i huvudet och låta den andra växa igen. För de är en ren vanesak, hur jag tänker, vilken väg jag väljer det finns andra stiger som inte bränner mina fötter. Jag ska vända på allt så när de svarta tankarna kommer och försöker tränga sig in i mina ådror, så ska jag gå rakt in i skogen och hitta min vita fina lena stig, den nya vägen som inte är så nertrampad. Andas, in och ut skaka av. och mannen i mig ska ta min hand och säga så de som bara män säger - äh vafan, ryck upp dig! det var ju inte som att du dog, du löser det här!.. samtidigt som jag ska gå på min nya, vita lena otrampade stig.