Tankar..
Känner mig så missförstod som människa många gånger.
Jag har också full förståelse för det.
Jag lever inte som ja lär, umgås i ytliga kretsar och gillar dyra fina saker.
Listan kan göras lång på allt som skulle kunna tyda på att jag är på ett viss sett.
De som känner mig väl vet att jag är en omtänksam, kärleksfull, smart och varm människa.
Jag mår som bäst när jag är runt människor jag älskar och har kul med.
Jag har aldrig haft dyra saker i mitt liv förut och har alltid varit och är en tjej med båda fötterna på jorden.
Men ibland händer det saker i ens liv som förstör en innefrån och det bildas ett stort hål som man desperat försöker fylla med alla möjliga materiella saker. Jag vet att lyckan inte finns där, jag vet mina brister.
Jag skulle nog må som bäst om jag bodde på en oytlig plats där man värderar vänskap, familj och kärlek före fester, märkessaker och bra kontakter. Ibland tänker jag (om mig själv) hur kan en person passa så bra och samtidigt vara så opassande på samma gång i den här staden.
Men jag trivs egentligen inte i Sverige här tycker jag att alla dömmer en och pekar finger fast deras händer inte är rena.
Tror ni att det existerar en plats där alla får vara dom själva utan att bli dömda? en plats där folk värderar de små sakerna i livet, där utseende och saker inte spelar någon roll?
Jag menar aldrig har jag velat inse hur mycket människor som går på antidepressiva mediciner som dom faktiskt gör i denna stad.
Jag vill bli lycklig jag vill inte vara tex ifrån min mamma min kära syster o bror, min familj, jag vill ha en kille som jag älskar och som älskar mig lika mycket tillbaka jag vill ha allt detta…Livet är för kort och kan ta slut när som helst….
