Jag mot världen..
Såhär känner jag, och det vet ni ingenting om efter ni läst det!
♥
Vissa dagar sitter jag och tittar ut igenom fönstret, och ser hur världen passerar mig.
Och ibland tänker jag att de finns inget där att leva för, då bryter jag ihop och låter tårarna falla.
Och ibland tänker jag att jag är knäpp, så knäpp så sjukt knäpp.
Varför är jag ens här? slösar jag bara min tid?
Men sen så ser jag klart, och plötsligt är jag inte knäpp längre.
Allt faller på plats när jag förstår.
Men ibland känns de som att världen hänger på mina axlar, och att alla räknar med min närvaro och min trollstav.
Och ibland känns de bara som att allt är över, världen har fallit isär och sparkats bort lätt som den boll den faktiskt är.
Men sen kommer klarheten tillbaka till mig. Men min vision blir bara äldre och ja känner mig stolt över att den en dag kommer försvinna från mig.
Folk kan skämta om det, men då är det bara för att dom inte förstår,
Dom ser likom inte den riktiga jag.
Då beter jag mig som skit, för inuti driver de mig till vansinne.
Och då kan lika gärna min osäkerhet äta upp mig levande, ja skiter i.
Men sen så ser jag klarheten, och plötsligt är jag inte galen utan bara sur.
Grejen är att jag är fullständigt ärlig när jag säger att det är mycket skit som är gömt långt inuti mig som ingen kommer åt och det gör ont, det blir som en fysisk värk. Och jag vill inte växa och bli kallare, Men den här bulan växer sig större och blir tyngre och hålla, lika tung som vikten av världen, och snart kommer min nacke att brytas. Betyder det att jag bara ska ge upp eller fortsätta leva upp till allas förväntningar med ett leende som kommer spricka?
Men de år som jag slösat är inget att lägga undan fler tårar för. De finns ingen anledning o deppa för ja har familj som älskar mig och de finns ingen lag på att dom måste förstå.
Så nu känns de inte som att världen är på mina axlar längre.. Det viktigaste av allt är att ingen kan ta ifrån mig från mig.
♥
<3
