Rättvisa eller trygghet?
Jag nog tagit det största steget som går att ta. Jag har stampat på min egen rädsla och satt in det till något som jag tror kan bli det bästa jag gjort i mitt liv.
Min pappa försvann innan jag föddes och jag växte då upp med min mamma och mina syskon.
Jag har väl hört både den ena och den andra anledningen till varför det blev som det blev. Och den största och enklaste förklaringen för min mamma var att säga -Nej veronica han vill inte ha med dig och göra!
Så det utgick jag ifrån och det byggde upp som en mur för mig, ja kände verkligen alltid att det var någonting som fattades och jag var så fruktansvärt nyfiken på att träffa honom samtidigt som jag mer eller mindre hatade honom för att han enligt mamma bara drog.
Sen när jag var 12 år så fick jag träffa honom för första gången under en sommar ungefär och det var som en helt ny värld. Ja menar där fanns han helt plötsligt och snällare än vad jag hade föreställt mig, och jag kunde prata med honom jag kunde ställa alla min frågor plus få svar, jag kunde känna att tomheten fylldes. Dock höll det inte så länge för att han och mamma kom på kant med varandra så då blev det att allt bara rann ut i sanden. Åren gick...
Sen nu för kanske 2månader sen så tog jag upp kontakten med honom, jag tog mig mod att skicka iväg ett mejl viste inte om han hade kvar mejladressen eller om han ville höra av mig nu 5 år senare. Jag var helt sjukt nervös.
Men det ville han mer an väl. Han svarade, vi pratade, vi träffades.
Jag kan inte känna mig mer än glad över att jag tog tag i detta och hörde av mig. Allt har gått utmärkt och vi håller på att bygga upp en relation utifrån nuet.
Och med detta har jag för det första lärt mig:
- Att man ska absolut inte vara rädd för att våga. För du kan inte förlora någonting som du inte har.
Och för det andra:
- man ska inte lyssna på andra man ska ta till sig av vad dom säger MEN man ska bilda sin egen uppfattning om det man hör.
